Chansen för evigt liv har aldrig varit större

Stressa mindre, var lyckligare, sov tillräckligt, ät lagom, drick vad du vill men helst inte sockersötad läsk eller alkohol och absolut inte för mycket.

Det är inte utan ironi jag reflekterar över hur svårt det är att befinna sig i träningsbranschen, försöka ge goda råd till folk och samtidigt inte bidra till allt jävla hetsande.

Vikthets, hälsohets, livsstilshets.

Må inte dåligt, känn dig inte ensam. Livet är det som händer medan du tittar på din smartphone, kompis. Hitta balans i vardagen och läs en självhjälpsbok. Tänk tillräckligt positivt så kommer du belönas och om det ändå går åt skogen så är du inte positiv nog.

Hets, hets, hets.

Vi säljer mål och mening i parti och minut. Jakten på evigt liv är lika gammal som mänskligheten är barnslig. Ingen har lyckats besegra döden än, men det är väl sekundärt och det viktiga är att försöka.

Till vilket pris som helst.

Det är inte utan ironi jag reflekterar över hur något vi gör för att må bättre – träning – kan få så många att må så dåligt.

Här kommer dagens vardagsparadox: Jag tror det är viktigt att folk tillåts ansvara för sina egna liv i så hög utsträckning som möjligt; att tvingas ta kontroll över och ansvara för sina egna gärningar. Samtidigt tror jag att vi i slutändan har ytterst lite av just kontroll.

Vi är trots allt bara däggdjur med halvvägs anständiga intellekt, om vi väljer att se glaset som halvfullt. Och vi är fast på en snurrande glob i en galax som rör sig genom universum med en hastighet av 2,1 miljoner kilometer i timmen.

Självklart påverkas våra liv av så många faktorer att det snabbt blir omöjligt att säga vad som är hönan och vad som är ägget. Våra gener, relationer, familjeband och karriärer, för att inte nämna medier, politik och marknadsföring, har alla inflytande på våra liv – hela vägen ned i sömmarna.

Livet är ett virrvarr av goda förutsättningar och falska förhoppningar, iscensatt i en pjäs där alla är statister och ingen vet vem som är regissör.

Så varför inte inbilla oss att vi har kontroll över livet, åtminstone till den dag vi dör knall och fall? Det vill säga om vi bara tränar rätt, äter rätt, dricker rätt. Och kanske kastar in rätt mix av mystiska örter och andliga fantasier.

Vad fint det vore om det var sant. Ingen som dog i olyckor, svält, naturkatastrofer eller sjukdomar de har absolut noll kontroll över.

Visst kan en normalfrisk medianperson genom kost- och motionsvanor påverka sannolikheten för att drabbas av vissa livsstilssjukdomar – men även individer som lever som hälsomässiga praktexemplar kan få blodproppar, lungcancer och aneurysmer i hjärnan, antingen på grund av genetiska eller miljömässiga faktorer. I båda fallen ytterligare något vi inte har kontroll över.

Risker, risker, risker.

Vi läser statistiken som fan läser bibeln och förkunnar stolt våra senaste evangelier.

Sitt inte ned när du jobbar! Ät inte rött kött! Döden väntar runt hörnet!

Oro, oro, oro.

Vi ger oss själva ångest över marginalnyttor som bäst beskrivs, högst generöst, som en fis i rymden, eftersom vår kollektiva förmåga att begripa riskökningar är ungefär lika stark som vår förmåga att låta bli att påpeka när andra människor gör och lever fel.

Att träning kan vara en belöning i stunden kanske inte är nog. En god vana och en lyxprodukt i ett samhälle som svämmar över av dem. Något vi flörtar med, förälskar oss i och sedan ägnar oss åt för att vi kan. För att det är kul, skönt och inte så lite sexigt.

Visst kan träning också vara så mycket mer, med långsiktiga mål och tydliga tävlingsmoment där du ges en chans att smaka segerns sötma. Men det är när vi gör träning till frälsning som vi glömmer bort att nuet bara existerar just här och nu. Att nästa set är viktigare än nästa badsäsong. Att nästa repetition kan påverka ditt humör mer för stunden än att garantera ett bättre liv nästa år.

Det är inte utan ironi jag reflekterar över hur svårt det är övertyga folk som inte tränar om att de borde göra det, men samtidigt inte förvänta sig mirakel.

Eftersom mirakel alltid säljer bättre än den krassa verkligheten.

För vem vill höra att oavsett hur hårt vi tränar och oavsett hur bra vi äter, ska vi alla dö ändå?

En sådan insikt kan man ju må dåligt över.

*   *   *

Veckans bonusset:

1. It’s beginning to look a lot like … hela jävla säsongen är över för Washingtons så kallade professionella amerikanska fotbollslag. Det började till synes över förväntan, men allt var en chimär. Lag som år efter år inte fattar att de små detaljerna gör skillnad, förblir mediokra. Eller som vi sa i senaste podden: Vinnare och förlorare har samma mål, det som skiljer dem åt är processen för att ta sig dit.

2. Vad ska nästa matprojekt vara här?

3. Senaste hittepåtiteln från PT-branschen: Certifierad Medicinsk Livsstilstränare. Det finns säkert en lagom trist förklaring till varför utbildarna valt att kombinera just de orden, men jag tänker hålla fast vid min första tanke. Det vill säga att man numera kan skaffa en PT som är specialist på den medicinska livsstil som verkar krävas för att nå en viss typ av fysik. Wink wink, nudge nudge …

4. Stort tack till läsaren som mejlade in följande parafras av Fröding: ”Bänk är bänk och mark är mark, / om än med ryggvärk som maler, / men lättkvarg i en gyllene skål / är ändå alltid fekalier.” #kvargärbajs

*   *   *