Det är aldrig för sent att inte börja träna

Den här texten är slöseri med tid.

Jag avskydde tanken på träning länge nog för att kunna varje undanflykt och behärska alla försvarsmekanismer. Folk som tränar är rätt outhärdliga ändå. Det är statusuppdateringar, foton eller filmer efter varje pass. Det är dyra prylar och töntiga kläder. Det är långa utläggningar i tid och otid om hur jävla skönt det är att träna – före, under, efter. Herregud håll truten för en gångs skull och låt mig mumsa min vetelängd i fred.

Men om någon där ute trots det funderar på att börja träna ändå, vill jag ha mina tankar om val av träningsform förda till protokollet. Så jag tar risken att tala för döva öron.

Låt mig revidera meningen ovan.

Varje dag fattar folk beslutet att börja träna. Det är snarare sättet det sker på som gör det svårt att frälsa träningsmotståndare. Du kan stapla alla goda argument i världen ovanpå varandra och ändå mötas av en suck och ett nej tack, det är inte för mig. Vi snackar liksom inte om valet av elleverantör här, träning är så intimt förknippat med människors känsloliv att logik inte biter. Jag fattar varför det är dumt att betala nästan dubbla priset för elen i mina uttag och jag har inga känslor alls inför Fortum eller Vattenfall. Ge mig billigare avtal så byter jag direkt. Efter att du påmint mig tolv gånger.

Träning är lust och olust, smärta och lycka, förnedring och seger.

När jag hatade träning fanns de positiva orden inte med i mixen.

Träning är olust, smärta och förnedring.

Alla fattar ju att det har hälsofördelar, men att slippa påminnas om ens egna uselhet väger rätt mycket tyngre än vaga löften om framtida välmående. Inte konstigt att de som bäst säljer in träning till motståndarna, är alla som lovar maximal återbäring för minsta möjliga insats.

Träna en kvart om dagen med Paolo Roberto – i hemmets trygga vrå där ingen kan se dig skita i det. Eller varför inte klicka hem den senaste mirakelprylen, as seen on tv? Den förra hamnade under sängen men det finns garanterat plats för en till.

Att bestämma sig för att börja träna, efter år av simmande mot strömmen, är ett beslut som måste tillåtas växa fram i egen takt. Inklusive misslyckande efter misslyckande, kändisbok efter kändisbok.

Vissa kommer aldrig fram, men så måste det få vara. Det är aldrig för sent att inte börja träna. Dilemmat är alla som tids nog vill, men inte vet vad de vill. Kilogram ska svettas bort, cigg ska bli frisk luft och förhoppningsvis kommer det vara kul den här gången.

Här någonstans brukar konditionsträning göra entré. Och enklast av allt är att hoppa på löparvågen. Från blodomlopp till tjurrus, ingen träningsform är mer synlig i vardagen och varje vår fylls gator och promenadstråk med hoppfulla Nikeambassadörer som äntligen ska tycka att det är kul.

Jag har svårt att tänka mig en sämre träningsform än löpning att ta sig an som nybörjare.

Löpning är olust, smärta och förnedring. Tids nog gör varje steg ont, medan lungorna brinner och midjan skriker. Och precis när det känns som värst, kan du räkna med att bli omsprungen av en hurtig mellanchef som bestämt hävdar att det finns något som heter andra andningen och att den är höjden av nirvana.

Så sjukt.

Det är tur att vi som styrketränar sänder ut en så mycket rimligare bild, när vi slamrar med skivstängerna, kastar tröjorna framför gymspeglarna och gör narr av allt som maskinträning heter.

Ändå är det i maskinparken jag landar, om jag ska rekommendera träning till en noob. Förkunskapen som krävs är minimal, risken att göra fel likaså. Och ingen ser hur lätt eller tungt du tränar, när vikterna är gömda inne i en futuristisk koloss.

Det är säkert inte optimal träning, men det är en låg tröskel. Och låga trösklar är början på vägen bort från olust, smärta och förnedring. Mot lust, lycka och seger.

Kanske till och med löpning tids nog.

När träningshatet tynat bort och du upptäcker hur mycket starkare du blivit.

*   *   *

Veckans bonusset:

1. Det roligaste som hände i samband med årets riksdagsval, måste ändå ha varit att muppartiet Alternativ für Svärje bokade sin valvaka på en persisk restaurang i centrala Stockholm – som sedan avbokade dem bara timmar innan gravölen skulle drickas. Rasisternas instinkt var, förutsägbart nog, att bussa sina lojala soldater på restaurangen genom att såga den på alla recensionssajter. Vilket även det misslyckades, eftersom en enorm kärleksstorm kom till restaurangens försvar. Men det är inte det jag vill prata om, egentligen. Låt oss uppehålla oss en stund vid den där instinkten. Den känns rätt vanlig numera. Folk skapar drev för upplevda oförrätter som närmast bör beskrivas som petitesser. Ringer eller mejlar arbetsgivare för att få någon de inte gillar sparkad. Sätter upp namninsamlingar för att få musik de inte förstår bortplockad från Spotify. Med mera, med mera. Det är så jävla tramsigt och vi borde alla tvingas ta om våra datorkörkort om det här inte upphör. Och var inte heller en sådan där som hakar på första bästa drev. Stanna upp, andas djupt och fundera på om du inte har något vettigare för dig.

2. Folk måste sluta steka burgare i nonstickpannor. Enda anledningen jag ens ser att äga en nonstickpanna, är för att göra äggröra eller omelett. De är sällan särskilt billiga och går sönder om du ens råkar befinna dig i deras närhet med något av metall. Och oavsett hur försiktig du är, går de tids nog sönder ändå. Så köp den billigaste skiten du hittar, använd den till ägg och byt ut den minst vartannat år. Investera i stället i några riktigt bra gjutjärn- eller kolstålspannor. Lite bökigare att underhålla, eftersom de kan rosta, men om du inte är intellektuellt utmanad så kommer de överleva dig. Och en burgare stekt i gjutjärn eller kolstål får en överlägsen stekyta, tack vare att pannorna kan hantera mycket högre värme än vad nonstickpannor kan. Det finns säkert mer kemi som talar till järnets fördel, men jag är väl ingen jävla kemist. De vackra kolstålspannorna från De Buyer går att hitta för några hundralappar online. På gjutjärnsfronten tycker jag att du ska skippa de överprisade, svenska pannorna från Skeppshult och i stället köpa en 26 eller 30 cm stor panna från amerikanska Lodge. De finns numera online hos både Bagaren & Kocken och Cervera, och jag kan inte rekommendera dem nog. Själv släpade jag med mig min 30 cm-modell i handbagaget när jag flög hem från San Francisco för några år sedan. Säkerhetskontrollen beslagtog en vinöppnare jag hade glömt i väskan, men en flera kg tung gjutjärnspanna fick jag ta med mig ombord. Vad tror du är det effektivaste vapnet, en vinöppnare eller en stekpanna?

3. Det roligaste med årets NFL-säsong är att ingen längre förstår hur man ska tackla motståndarlagets quarterback utan att bli bestraffad, allra minst domarna. Ligan gör allt för att göra sporten mindre farlig, eftersom alla allvarliga skador leder till dålig press, vilket i sin tur leder till att färre föräldrar vågar låta sina barn utöva sporten. Samtidigt verkar de helt aningslösa inför att det sällan är lätt att förutse konsekvenserna av beslut som innefattar tokmånga parametrar. Förra året var det ingen som fattade vad som var en godkänd bollmottagning; jag ser fram emot vad nästa års förvirring blir.

4. Jag ber om ursäkt ifall krönikan ovan gav dig intrycket att jag tycker löpning är en god idé. Det gör jag inte. Jag har en rätt öppen attityd mot alla former av träning – smaken är som baken och så vidare. Men jag förbehåller mig rätten att hata en träningsform oreserverat: löpning.

*   *   *