Hellre en stark anekdot än en svag studie

Den första nervositeten över att vara en människa på gym hade lagt sig. Maskiner, hantlar och nya rutiner. Att träna ben var bökigt men biceps kul. Och någonstans i närheten befann sig någon ungefär som du, men starkare.

Ett mål. En målbild.

Om du bara kunde lyfta lika mycket som hen, skulle du vara stark. Kanske så stark som du någonsin skulle behöva bli.

Du minns självklart vilken siffra det handlar om.

För mig var det 120 kg; lyftet var bänkpress. Såg en kille i min ålder stöna upp vikten. Han var ungefär lika långa som jag, men hade muskler medan jag var utsvulten. Och när jag stånkade upp 50 kg dansade mina fötter mer för varje repetition.

Nybörjardansen. Nybörjarlidelsen.

Innan jag ens visste att det existerar vuxna karlar som bänkar 300 kg, etsade sig 120 kg fast som ett livsmål. Den dagen, den drömmen. Längtan att vara stark nog.

Häromveckan gick 160 kg upp utan fotepilepsi. Och jag är på tok för klen. Min självbild skäller ut mig dagligen, min kroppsvikt bara hånskrattar.

Det här är förbannelsen som följer när skivstången biter dig. Du kommer aldrig känna dig stark nog. Vissa knäcks av insikten, andra använder den som bränsle. Det finns säkert en tredje kategori som helt enkelt inte bryr sig, välsignade av likgiltighet inför den övriga mänsklighetens poänglösa strävan efter total jävla amazeballsfaktor.

Lyllos dem.

För oss andra är problemet att vi når vår genetiska potential långt innan vi når vikter som sticker ut. Om vi med genetisk potential syftar på förmågan att gå till gymmet dag ut och dag in utan att träna på riktigt.

Det är där skon har börjat klämma för mig. Jag har ägnat åratal åt att justera set och reps, läsa studier och populärvetenskapliga sammanfattningar och fundera på vilken magi som egentligen ligger bakom att andra blir så mycket starkare än jag, medan jag står och stampar med ungefär samma vikter.

Varför? Är byggd som en bjässe, älskar att lyfta skrot och mitt psyke är precis lagom flippat för att en ogjord vikt ska kittla mer än den skrämmer.

Precis som de flesta gick jag vilse bland program och rekommendationer skapade för en lyftares inledande år med stången.

Starting Strength, 5/3/1, Madcow, Russian Squat Routine med flera. Beprövade program som utmanar och bygger upp – till en viss nivå. Sedan krävs det mer.

När vi tittar på vetenskapen riskerar vi att landa fel. En studie på tränade personer kanske observerar att 16–20 set per muskelgrupp och vecka är optimalt, men samtidigt kan definitionen av ett vältränat studieobjekt vara samma sak som ett par års träningsvana och ett bänkpress-pb på 120 kg.

Så om en metaanalys kommer fram till att 20 set/muskelgrupp/vecka verkar vara taket för effektiv träning – att folk som tränar 30 set gör sämre framsteg – måste vi konstatera att det stämmer. Där och då. För vissa personer i en hyfsat specifik fas av träningskarriären. Eventuellt inte för någon som tränat bänkpress hårdare och hårdare för varje år som gått, i 10–20 år.

Varför skulle vi annars se världseliten i bänkpress fortsätta utvecklas med det ena upplägget galnare än det andra? Den mångfaldige svenske mästaren Josef Eriksson snittar 40 hårda arbetsset/vecka, medan hans främste konkurrent, Andreas Henning, lägger på ytterligare 20 set (eller mer).

Anekdotiskt som fan, men här tar jag hellre en stark anekdot än en svag studie. Eftersom du inte hittar världseliten i studierna. De har inte tid, lust eller ork att vara med – de är ju upptagna med att bli starkare i stället.

Eliten tränar oftare. De gör fler set, fler reps och lyfter fler ton. Inte för att de en dag bestämde sig för att hoppa från programmet Smolov Jr till att göra dubbelt så mycket arbete, utan för att de var vaksamma nog att inse att de behövde ännu mer, hårdare och smartare träning för att fortsätta ta kliv framåt. Och sedan stegrade volymen långsamt men målmedvetet.

Visst, en lyftare som redan nått toppen kan unna sig att skala ned och ta det lite lugnare eftersom det krävs mindre för att bevara styrka än för att erövra den. Så titta hellre på hur personen som jagar sitt första VM-guld tränar, än på den regerande mästaren.

Äsch, jag vet inte. Jag kanske tolkar allt fel i min vilja att hitta en lösning. Det finns så klart fler faktorer som spelar in än bara hårt arbete. Inte minst att ens vara begåvad med en kropp som klarar allt detta arbete, men också att lämna så få detaljer som möjligt åt slumpen. De elitlyftare jag följer bryr sig lika mycket om vad de stoppar i truten som hur nästa veckas program ska se ut. Och eftersom de fattar att skador är lika med katastrof, lägger de mer tid på prehab och återhämtning än vad jag gör på att dricka vin.

Häromveckan bänkade jag 160 kg, bara fem månader efter att jag var glad att få upp 130 kg med nöd och näppe. Skillnaden? Jag ökade antalet bänkdagar/vecka från 1,5 till 3,5 och antalet arbetsset från i snitt 16 till minst 30.

Efter år av att försöka manipulera små detaljer och hitta en magisk väg framåt utan att egentligen behöva anstränga mig särskilt mycket hårdare, har jag kommit på hur jag ska tysta min kritiska självbild:

Gör mer arbete, jävla pulver.

*   *   *

Veckans bonusset:

1. EM i klassisk bänkpress, herrar -105 kg. Josef Eriksson gled förbi Andreas Henning i sista lyftet och vann bronset. Bra tävling för Josef, som inte hade några förväntningar på grund av en axelskada. Sämre tävling för Henning, som bara fick med sig ingångsvikten. Kämpigast tävling för undertecknad, som höll på båda. Så klart.

2. Ju fler burgare jag käkar, desto mer tröttnar jag på restaurangernas gourmetversioner och burgarhakens försök att dölja undermåliga råvaror medelst dominanta såser och för många toppings. Anonymt, fluffigt men inte torrt bröd, nötfärs med tillräckligt mycket fett och amerikansk fulost är basen. Du kan lägga till fler komponenter, men risken är alltid högre att du stjälper i stället för hjälper. Personligen är jag svag för inlagd gurka, eftersom syran balanserar fettet så väl, medan jag vägrar gå med på att bacon gör allt bättre. Bacon är bra på att få allt annat i en rätt att smaka bacon, vilket ibland är precis vad jag vill ha men inte här.

3. Årets säsong av Hard Knocks följer Cleveland Browns, NFL:s största tågolycka de senaste säsongerna. Oavsett hur kasst mitt favoritlag spelat, har det känts tryggt att Clevelandfans haft det värre. Skadeglädjen är den enda … och så vidare.

4. R-E-S-P-E-C-T, Aretha Franklin.

*   *   *