I huvudet på guldmedaljörer och fickpingismiljardärer

Motivation suger.

Jag skulle kunna linda in det i mer akademiska termer, men när det kommer till kritan är motivation ett värdelöst koncept. Åtminstone för folk som behöver det för att lyckas med träningen.

Motivation är oftast kopplat till mål. Jag ska bli smalare, få rutor på magen och fler matchningar på Tinder än jag mäktar med. Jag ska bli bäst i världen på min sport och världens första fickpingismiljardär. Jag ska vända mitt liv uppochned och bli en bra person i stället för en dålig, eftersom dåligt är dåligt och bra är bra.

Helst ska allt ske i morgon. Eller redan i går.

Det är ett fantastiskt recept för att ge upp. Vi förväntar oss för mycket och får för lite tillbaka. Och vi ger oss själva den perfekta vägen ut när de grandiosa planerna blir för jobbiga.

”Jag tappade motivationen.”

Tro fan det. Jobb ska jobbas, middagar middagas, tupplurar tuppluras. Överallt finns svarta hål att kasta ned motivationen i och glömma den för evigt.

Det är för jobbigt att komma i säng en vettig tid för att orka upp och träna innan ungarna ska lämnas till skolan. När chefen är extra dryg, som i stort sett varje dag, är det ju uteslutet att ens tänka på gymmet och vem vill gå miste om att vara kvällssocial. Vi tar igen det i morgon eller kanske nästa vecka och glöm att jag sa något, träning är ändå inte för mig.

Guldmedaljer eller midjemått. Titta på mig nu då, du som kallade mig tjock.

Vad som driver oss är individuellt, och det finns självklart mycket att hämta i att ha såväl kortsiktiga som långsiktiga mål. Mer vikt på stången än förra veckan, fastare stjärt än i går. Bara idioter fnyser åt andras drömmar, men att bara drömma tar dig ingenstans.

Ge upp motivationen och lär dig älska processen. Eller hata den, för all del. I landet mellanmjölk duger det säkert lika bra med sval likgiltighet.

Släpp jakten på motivation och omfamna att du är en medelmåtta precis som jag.

I väntan på ättestupan finner jag trygghet i att jag är gammal och uttjänt. Mina bästa år är förbi och lika bra är det. Jag slösade bort dem på att hata träning, eftersom min enda träningsmotivation som tonåring var att vara den bästa spelaren i laget. När knäna gav upp fanns inget kvar. Ingen anledning att fortsätta träna; ingen anledning att fortsätta bry mig. Min motivation var borta och det tog elva år och diagnosen högt blodtryck, innan jag slutade larva mig och köpte ett nytt gymkort.

Styrketräning är något jag gör för att alternativet är sämre. Visst fantiserar jag ibland om att överträffa mina odds och faktiskt lyckas med något häftigt, men att vara på gymmet har blivit en belöning i sig. Regn eller solsken, värk eller pepp. Vissa pass är bättre än andra, de flesta är jämnkassa.

Ett steg framåt, två steg bak. Skölj och upprepa. Ibland överraskar jag mig själv och märker att de mål jag hade för fem år sedan, är omsprungna sedan länge. Då, när de betydde för mycket men var för svåra att nå. Nu, när de är vardag och mest en axelryckning ändå.

Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.

Så skrev Karin Boye redan 1927. Hade hon fått växa upp i en mer tolerant värld, gissar jag att hon hade bänkat mer än oss båda.

*   *   *

Veckans bonusset:

1. Washington vann första matchen, 24-6 mot Arizona Cardinals. Eftersom det var sex år sedan de senast vann en säsongspremiär, kan du föreställa dig att jag befinner mig i mild chock just nu. På söndag möter de Indianapolis Colts, ett lag de borde slå alla dagar i veckan. Jag utgår därför ifrån att de får storstryk.

2. Ät en ostbricka om det är snobbost du är ute efter. Amerikansk fulcheddar är burgarens bästa vän. Kom inte dragandes med någon jävla gruyère eller blåmögelost. En smältost bjuder på sin höjd på några olagrade, gräddiga smaknoter – och det är perfektion i sammanhanget. Dessutom agerar fulosten klister när du gör en porös smashburgare, genom att rinna ned i sprickorna och hålla ihop köttet. I den svenska handeln är cheddarskivorna från Kraft enklast att hitta. Vill du betala ett tre gånger så högt pris kan du alltid försöka få tag på Svensk Burgarcheddar från Väddö Gårdsmejeri och känna dig som en lite bättre människa eftersom den är ekologisk och inte innehåller några onödiga tillsatser, vad nu det betyder. Som att Kraft pytsar i några extra (livsfarliga) e-nummer bara för skojs skull … Nåväl, den smakar billigt i alla fall, vilket är precis vad vi är ute efter.

3. Är fullt medveten om hur få av er som faktiskt följer NFL och begriper vad jag svamlar om i mina bonusset om ligan. Eller bryr sig ett smack om sporten-som-kanske-borde-heta-handägg. Det är just därför jag utbildar er. Det är världens roligaste lagsport, utan konkurrens. Ett tack vore på sin plats.

4. På onsdag släpps Press Pasodoble, sedan är det dags att äntligen börja jobba på ett program för knäböj i samma anda som Bänkpress Boogie, Marklyft Mambo och pressprogrammet. Men vad ska det heta? Känns som att danstemat nått vägs ände. Knäböj Kadrilj har liksom inte rätt klang.

5. På tal om onödiga tillsatser fick jag precis ett pressmeddelande om ett nytt varumärke på den svenska marknaden, som innehöll följande formulering: ”Med en holistisk syn på hälsa erbjuder man nu produkter gjorda av naturliga råvaror utan tillsatser, kostråd och träningstips online till den svenska marknaden.” För mig som är så förbannat trött på alla råvaror som försöker diktera hur jag äter och tränar så är det här verkligen en god nyhet. Nu återstår bara att något företag blir först med att lansera övernaturliga råvaror så är min lycka gjord.

*   *   *