Målet är inte att älska din kropp

När det gäller relationen till min egen kropp har jag alltid tänkt att det givna målet är att älska den. Jag har gått ner i vikt, jag har gått upp i vikt, jag har tränat med syfte att ”omskulpturera”. Jag har lagt så mycket tid och energi på att försöka bli sams med och älska min kropp.

Det tog mig ganska många år, närmare bestämt 27, att landa i insikten att det där med att ”älska sin kropp” är överskattat. Och dessutom helt jävla onödigt.

För vad innebär det egentligen, att ha ett sådant mål? Jo, att varje sekund av en annan känsla än ren och skär tacksamhet och kärlek till kroppen är ett misslyckande. Det är vad det innebär. Vilket säger sig självt är att ge sig själv fruktansvärt dåliga förutsättningar att lyckas. Helt i onödan.

Min kropp fungerar någorlunda, trots allt jag utsatt den för under mitt liv. Vilket innefattar både grav undervikt nära döden, samt ganska rejäl övervikt. Det innefattar givetvis också ett par vilda tonår, och så innefattar det många år som rökare. När jag övervunnit både under- och övervikt fortsatte jag resan mot vad jag trodde var det självklara målet: att älska mig själv. För det är ju det vi lär oss, att vi ska älska oss själva. Det målas upp som det absolut viktigaste och finaste vi kan göra för oss själva.

Problemet är att vi fått för oss att vi överhuvudtaget måste ha en åsikt om våra kroppar. Andras kroppar. Att vi måste placera våra kroppar i fack: fin eller ful, smal eller tjock, sexig eller osexig, och så vidare i all oändlighet. Att våra kroppar måste värderas. Att vi måste känna något för vår kropp. Antingen älskar vi den, och då jävlar ska vi alltid älska den, varje centimeter ska vi omfamna och dyrka och allra helst visa upp så ofta det går. Eller så ska vi hitta fel.

Ibland tycker jag att min kropp är fantastisk. Stark, levande, snygg. Ibland blir jag besviken på min kropp: dagar då jag har extra ont, inte kan träna eller röra mig så som jag vill. Eller när jag inte får på mig kläderna jag hade förra sommaren och tycker så mycket om. Det är inte ofta, men ibland tycker jag att min kropp är sexig. Ibland uppskattar jag allt min kropp kan göra och har tillåtit mig att göra genom åren (även om inte allt varit bra vare sig för kropp eller knopp), och ibland förbannar jag den att den inte tillåter mig göra ännu mer. Ibland gillar jag kurvorna, ibland skulle jag vilja skulptera om hela alltet. Ibland blir jag obekväm när min sambo rör vid mig på ett ställe som jag för dagen inte tycker om. Ibland skulle jag kunna springa runt naken, så jävla stolt jag är. Ibland, allra oftast, tänker jag inte ett skit om min kropp.

Och efter alla år då jag värderat, kommenterat och allmänt bara tyckt och tänkt en himla massa om min kropp, så inser jag att det är målet. Målet är inte att förändra – men det är inte heller att älska. Skillnaden på idag och för några år sedan är att jag idag har slutat lägga en värdering i alla olika känslor jag har för min kropp, de bara får existera. Allihop. De fina och de fula. 

Jag kan inte heller låta bli att tänka att det är lite … privilegierat, att ens ha tid och ork att fokusera på något så ytligt och onödigt som att älska sin kropp. Liksom, har vi inte viktigare saker att lägga vår energi på än huruvida vi älskar det där skalet som tar oss genom livet och upplevelserna i det? Vore det helt enkelt inte betydligt mer rimligt att bara låta den just vara? 

Missförstå mig rätt här, om du råkar älska din kropp så bra för dig! Jag menar bara att om du inte gör det, alla dygnets timmar varje jäkla dygn, så stressa inte upp dig över det. Det är okej.

En kropp är en kropp är en kropp är en kropp.