På gymmet har vi plats för både änglar och demoner

Med grå mjukisbyxor och blå funktionströja såg han ungefär lika bortkommen ut som jag. Kanske femton år äldre. Ölkär buk, sluttande axlar och ett motsträvigt leende.

”Det är på tiden att jag tar tag i träningen, man blir ju inte yngre.”

Han blev min första träningskompis. Inte på den nivån att vi styrde upp våra pass tillsammans, men vi körde ändå alltid samma tider, var ungefär lika otränade och kunde skämta på samma nivå. Väder och vind, krämpor och bestyr.

Innan honom var gymmet en fientlig plats. Sammanbitna köttskallar, fåfänga magrutejägare, primadonnor med attityd. Jag höll mig för mig själv och flyttade på mig så fort jag märkte att en biff väntade på att jag skulle bli klar.

Tre månader in i gymmandet och mina fördomar om sådana där som styrketränar förblev orubbade. Det var ganska kul ändå. Träningsvärk var bättre än ryggvärk. Att orka pressa tyngre hantlar än förra veckan, gav en kraftigare kick än ännu en bakismorgon.

Jag visste precis hur sådana där som styrketränar är. Och jag var fast bestämd att aldrig bli en sådan. Så jag stack ut och sprang också, trots att jag hatade det.

Intelligent folk springer. Helst långt. Ibland cyklar de också. Helst jättelångt. Visst kan man även unna sig att stå på ett par skidor ibland, så länge man stakar superlångt. Och när man ändå håller på så kan man ju lika gärna göra en svensk klassiker och ta ett dopp. Eftersom vattnet är kallt så är det okej, särskilt som man faktiskt simmar rätt långt. En svensk klassiker är för mellanchefer och akademiker och sådana där med ambitioner.

Ideal och fördomar. Alla har dem. Ibland omfamnar och göder vi dem, ibland har vi turen att få dem utmanade.

Kroppskultur har sällan passat in i de fina salongerna. Stark var den som jobbade med kroppen, rippad var den som inte alltid kunde äta sig mätt. När det kollektiva medvetandet till sist började inse att en alltmer stillasittande vardag i allt skitigare städer krävde medveten rörelse, var det långa turer i skog och mark som blev idealet. Att bygga muskler fortsatte vara en freak show; cirkustrick och skådespel.

Det håller sakta men säkert på att förändras. Visst, en kroppsbyggare som lyckats bli för stor får nog fortsätta räkna med att avfärdas som kriminell och dum i huvudet per default, men fler och fler upptäcker hur klokt det är att investera lite tid – eller massor – i att inte tillåta sig själva att förfalla till krumryggade kontorsråttor bara för att trettioårsstrecket är passerat.

Min första träningskompis är sedan länge utbytt. Jag bytte stad och efter honom gav mig gymmet spelutvecklare, ingenjörer, jurister, it-säkerhetsexperter, byggarbetare, journalister, politiker, busschaufförer, SFI-studenter och lärare. Blandningen är lika salig som samhället är sekulärt – men vi samsas bättre här än vi gör där utanför. Självklart finns det fortfarande attitydstinna köttskallar, men de blev lättare att ignorera den dag jag insåg att ett enkelt hej öppnar porten till garv, motivation och nya vänskaper.

Utanför gymmet är det sämre ställt. Fördomarna finns kvar och skeptiska vänner förblir svårflirtade, hur mycket jag än vittnar om intellektuella samtal och stimulerande möten. När det är dags att ta tag i formen, är det nog ändå bättre att snöra på sig löparskorna.

Det är högst oklart om mitt trumfkort hjälper eller stjälper då, men jag brukar kasta fram det ändå. Berättar om min första träningskompis och hur mycket roligare det blev att gå till gymmet när han började dyka upp samtidigt som jag.

Berättar också om hans grå mjukisbyxor och hur han plötsligt en dag dök upp i shorts. Gråa så klart. Han slog sig ned på bänken bredvid mig, framför hantlarna vid spegeln. Jag curlade, han körde sittande axelpress. Och jag kunde inte slita blicken från hans enorma tatuering på vaden. Versal text i en båge över en dödskalle med fjäderprydd hjälm:

”HELLS ANGELS”

*   *   *

Veckans bonusset:

1. Usel sommar för oss som älskar att konsumera kvalitetsinnehåll om gastronomi. Först gick Anthony Bourdain och hängde sig själv, sedan dog Jonathan Gold knall och fall i bukspottskörtelcancer. Den förstnämnda var rock’n’roll-kocken som visade oss att många av de värsta fördomarna om restaurangvärlden stämmer, den andra var restaurangkritikern som lärde oss att öppenhet inför det främmande leder till ett rikare liv. Båda lämnar tomrum som blir svåra att fylla. Läs Bourdains bok Kitchen Confidential från 2000, se dokumentären City of Gold från 2015.

2. Tredje säsongen av Last Chance U på Netflix var lika bra som föregående. Ny skola, nya livsöden. Samma skildring av hopp, förtvivlan och fattigdom. Plus en coach med aggressionsproblem.

3. Kedjan Max påstår att de serverar ”Sveriges godaste hamburgare”. Deras köttpuck består av nötkött, vatten, potatis, potatismjöl, salt, potatisfiber, äggpulver, nötköttsbuljong och rosmarinextrakt. Alltså serverar de pannbiff i bröd. En burgare består endast av malt kött, kött och mera kött, med kryddorna på utsidan. Absolut inga bindmedel. Nu när vi fastställt detta så kan vi framöver prata mer om hur man gör den perfekta burgaren.

4. Tropiska nätter kan dra åt helvete.

*   *   *