Sommaren när Sverige gick under

Värmerekord, valrörelse och skogsbränder. Som taget ur en manual för apokalypsen. Nu saknas endast att någon som pysslar med ridsport snor ett högprofilerat idrottspris framför en Äkta Sportbollare™, så kan vi allihopa lika gärna hoppa utför närmaste stup.

Efter tre månader av klibbiga, sömnlösa nätter är humöret inte på topp, för att uttrycka det milt.

Det kanske är inbillning, men gymmet ekar tommare än gångna somrar. Fri lejd till önskad utrustning. Endast dårarna är kvar, vi som är så fast i rutinen att tanken på viloveckor är ett smaklöst skämt.

Nu skördar vi frukterna av mödan.

Om de hålögda människorna på tunnelbanan bara visste. Svett droppar när axlar stöter emot varandra. Handväskor, mobiltelefoner, kepsar – allt duger som solfjädrar denna sommar, fast inget lindrar på riktigt. Det kokar under ytan, men vrede är för jobbigt när luften är tung att andas. Så vi håller truten.

Om löparna med solsting bara visste.

Jag har slutat ställa klockan eftersom jag ändå kommer vara vaken när det är dags att sluta vara naken. En proteinshake mot atrofin, två alvedon mot skallbanket, tre koffeintabletter mot apatin. Hur fan kan det redan vara 25 grader ute när klockan bara är sex?

Om grannarna som flämtar på balkongerna bara visste.

I går avbokade jag en restaurang efter att jag frågade hur varmt de har det i matsalen. ”36 grader”, svarade de uppgivet.

Det går säkert att leva så här, men min kropp vet inte hur. I stället får alla med oturen att vistas i min närhet uppleva precis hur mycket en människa kan läcka ur varje por. Hur mycket odör som kan alstras på nolltid efter senaste duschen.

Det var en bra sommar att slå kroppsviktsrekord. 135 kg karlslok med skavsår mellan låren.

Jag stiger upp och kliver med bestämda steg mot gymmet. Trotsar impulsen att hitta närmaste elefantkyrkogård att vila på. Ägnar inte en tanke åt vad som står i programmet för dagen, för det är inte längre därför jag går dit. Inte just nu, inte i dag.

Mitt gym har luftkonditionering och dårarnas sammanslutning lyfter i synk. För en stund – en timme eller två – svettas vi på våra egna villkor. Samlar energi för ännu en dag. Käbblar, hejar på varandra och undrar var alla andra håller hus.

Bekvämlighet vi annars tar för given, gör oss till rimligare människor.

Om alla andra bara visste.

*   *   *

Veckans bonusset

1. Några dagar efter krönikan om optinoja delade jag ett inlägg på Instagram, med en bild på en pizza. Jag hade precis promenerat 16 km under gassande sol och behövde kompensera för överdrivet fitnessbeteende. Som på beställning dök följande kommentar upp: ”Jag tycker det känns som slöseri att lägga tid och energi på en sån promenad när den inte ger någon effekt.” Slutsatsen här är alltså att om du är en person som äter pizza, kan du lika gärna skita i att röra på dig alls. Hujedamej …

2. NFL är tillbaka och jag får äntligen en riktig ursäkt att vara gubbgrinig igen, eftersom laget jag håller på sedan 1992 alltid är en episk katastrof. Jag säger inte att du måste tycka att amerikansk fotboll är världens roligaste sport; säger bara att du har fel om du inte tycker det.

3. Basic Instinct-scenen i Deadpool 2 gav den bästa bålträningen jag fått på flera år.

4. På tal om film så fick jag i början av sommaren en förfrågan om att delta i en kampanj för en amerikansk actionrulle. Kunde jag tänka mig att göra reklam för filmen genom att posera på en fejkad poster, det vill säga ta filmstjärnans plats, på mitt Instagramkonto? ”Får jag hålla i en öl?”, frågade jag. Det bidde ingen kampanj för min del. Skjutvapen går bra, öl är däremot livsfarligt.

*   *   *